Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg.

Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.

Framtiden finns iallafall här.

Jag skaffar mig dåliga vanor. Sover länge och är uppe länge, igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och folkhögskolors vara eller icke vara i den allt mer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade om iallafall.

Men det var inte det här det skulle handla om nu. Utan något helt annat.

Som jag låg och inte kunde sova igår, kom jag att tänka på, ja, hur sjutton kom jag att tänka på det egentligen...? Iallafall så kom jag att tänka på blågröna bakterier. Ni vet, de där små vattenlevande - ja, nu minns jag; jag var törstig, vilket osökt fick mig att tänka på vattnets förutsättning för liv, som ledde vidare till det liv som utvecklats i just vatten - algerna som en gång i tiden satte igång en energiprocess som ledde till allt det vi har idag.

Jag ägnade en hedrande tanke åt dessa osynliga små mikroorganismer som vi har att tacka för att vi finns, och snart slog det mig att för att ha varit så otroligt viktiga, så har de allt fått ett nesligt namn att stoltsera med. Blågröna bakterier. Är det tacken? Hitta på all värdlens latinska titlar till hela jordens flora kan vi, och döpa varje plats vi sätter foten på till något speciellt, och även alla djur har fått ett eget namn. Till och med ute i rymden har vi varit och namngivit den yttepyttigaste lilla månskrutt tillhörande ickeplaneter. Men inte kan vi ge de blågröna bakterierna, efter allt de gjort för oss, ett värdigt namn!

Jag kräver att all jordens ledare går ut och offentligt ber om ursäkt för att vi genom historien inte bara haft mage att blanda ihop alger och bakterier och felaktigt kalla de ovan nämnda för det tidigare, utan dessutom enbart kopplat samman all slags alger till något dåligt som förstör våra badvatten - samt att det någonstans i världen uppförs ett monument som hedrar dessa små hjältar.

Såhär dagen efter, när jag gör en liten sökning i ämnet, visar det sig att de små krabaterna faktiskt fått ett lite snyggare namn på sistone; cyanobakterier. Helt klart en bättring.

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill.

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma!

Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn.

Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag ska bli när jag blir stor och då känns allting lite lättare. Samt en del annat kan jag tro men vad vet jag inte med någon klarhet. Jo förresten, att jag lärt mig att min respekt för andra människor inte får krossa respekten för mig själv. Och att jag tycker att boken om Ecce Homo gav mig någonting, ur något slags filosofisk synpunkt, och att jag har fått en bok om den mänskliga hjärnan och det är bra.

Och killarna i korridoren har diskat i köket. Halleluja. Bar en petitess förvisso. Har ätit spenat och hängt kläder på galgar och omorganiserat de utrymmen jag har, och sett en film om en hysteriskt käck och pratsam tjej och ätit chokladbollar med Lollo och Sara.

Klart slut.

Mår osedvanligt bra. Tilltro till både framtiden och mig själv, det är helt otroligt. Hade väl aldrig trott att jag skulle kunna uppbåda något slags tillförsikt för en framtid i denna värld. Men ikväll.

Läser om Ecce Homo-utställningen i en bok jag hittade idag. Elisabeth Ohlson Wallin, och jag var tio år när utställningen orsakade kaos. Läser om hur hon är rädd att ses som skränig och gapig, oy that's me, jag känner igen det. Världens fegaste kan man vara, fast det är inte så farligt om man inte är den enda. Jag måste spegla mig i andra. Det är hysteriskt livsnödvändigt och jättemånga gånger fanns det ingenting att spegla sig i. Det är därför, förstår ni. Då blir det tomt och i tomrummen växer demonerna.

Idag har jag ätit kokos från en riktig nöt som vi knäckte. Rätt onödigt, jag blev torr i munnen och verktygen slitna. Är det en nöt eller frukt förresten? Man får ju ta och bestämma sig här i världen!

Nu ska jag läsa mer. Hej.

Jag kan inte sätta fingret på känslan. Det är kvällen förstås. Det är som att först nu har alla känslor vaknat till liv, alla samtidigt, så det är mycket glädje, sorg, oro, nyfikenhet, lust, olust, rädsla och diverse annat mojs.

Jag skulle vilja hålla hårt om saker och vara mycket säker. Till exempel skulle jag kunna tänka mig att röra runt inom ett enda område, jag skulle kunna samla spikmattor och doftlampor och hantlar och linfröolja och tro att det är nåt att ha, huvudsaken är ju att jag tror. Jag skulle behöva tro lite mer.

Tillexempel på mig själv också, men det orkar jag inte snacka om nu. Jag önskar. Och idag har jag tänkt lite på att ta mitt ansvar men jag vet ju inte hur. Förstår ni? Jag vet faktiskt inte hur. Skulle nog behöva lite hjälp. Mina egna självhjälpsmetoder spretar åt alla håll, och jag är så trött på det här nu. Att jag aldrig vet någonting och att allting skall dra så förbannat åt alla olika håll. Jag slits ju sönder.

Idag har jag också sagt att jag är redo att offra mig, att skära bort den delen av mig själv som orsakar problem. Men det var jag inte alls, visade det sig. Jag är fortfarande för fäst vid mig själv. Och jag vet inte om det är rätt, jag är inte övertygad. Inte om någonting är jag särksilt övertygad, mer än möjligtvis det att världen är en grym plats. Det är ju ingen skoj övertygelse tycker jag. Kunde vara kul att ha nåt annat att hålla fast vid också.

Men man ska väl inte klaga.

Fångar känslan, kanske:

Börjar tröttna på bröstcancerjippot. Började tröttna redan då det drog sitt första andetag.

Inte för att det är fel att bedriva forskning mot cancer - tvärtom. Däremot känns det inte så pepp att shoppa kellogs cornflakes och rosa blus på h&m och sen känna sig nöjd med att två öre har gått till forskning inom en av alla cancersorter som finns. Varför inte bara skänka pengar rakt av istället för att haka på trenden.

Men det är väl just därför som jag är så jävla deppig, för att jag inte kan unna varken mig eller någon annan att känna lite gemenskap och kämparglöd i liten vardagsskala. Jag genomskådar allt. Det är fruktansvärt tröttsamt. Jag är väldigt trött.

Jag sover för mycket. Många många många timmar sover jag. Imorse vaknade jag efter nio. Det var ovanligt tidigt och det säger väl allt.

Nåja, tids nog blir det bättre. Puberteten vara längre för vissa.

Det har hittills gått ganska bra. Idag alltså. Jag har dammsugit alla rum. Läst en del (sådant som skall läsas) och betalat räkningen (med lite telefonhjälp från Patrik).

Det är schemaläggning som är välsignelsen. Och så bra man mår. När det gällermig finns det en väldigt enkel naturlag att tänka på:

Om jag inte MÅSTE göra något - då gör jag inte ett skit. Måste jag inte somna i vettig tid, kan jag lika gärna sitta uppe. Måste jag inte vakna på morgonen för att passa en viss tid, då kan jag sova i evigheter. Måste jag inte göra allt det där som jag vet att jag måste göra, då kan jag lika gärna göra nåt helt annat. Måste jag inte klä på mig kan jag ha morgonrock.

Det gäller bara att bestämma sig. Nej, usch, så hemskt det lät. Men iallafall, för mig gäller det att redan från början hålla mig i kragen och följa schemat.

Skrev schema igårkväll. Har säkert gjort hälften. Eller, nej, men det "viktigaste". Nu ska jag klä på mig byxor också och gå till banken.

Ett gammalt inlägg i min blogg ger mig känslan att jag inte utvecklats alls under ett år.

Första ensamdagen här sen jag flyttade. Men jag är inte förvånad att det är som vanligt. För mycket dötid, för mycket hjärnaktivitet och för lite utförande av viktiga sysslor.

De två krönikorna jag skrev igår... Jag är orolig att de är för politiska. Man får inte vara politisk väl? Eller kanske. Det beror antagligen på vem man vänder sig till.

Har de senaste dagarna haft skallen full av olika anledningar att söka hjälp. Det är väl synd.

Och mamma hade läst mitt mycket mörka inlägg några dagar sen, hemskt! Jag trodde inte att hon läste; och jag är inte dum, men hon har själv sagt att hon aldrig läser den. Och så plötsligt väljer hon att läsa just det inlägget. Man vill bara gräva ner sig.

Idag var jag på stan, i brist på annat. Åt glass i t-shirt på torget. Det var varmt idag, elva grader, och mycket blött. Sen kikade jag på glasögon, men det var ingen bra dag för det för jag kände mig ful, isolerad och apatisk, så som tröst tänkte jag gå i min favoritaffär. Jag ställde mig frågan; vilken är min favoritaffär? Apoteket, dök upp i huvudet. Så jaggick dit och köpte vitamintabletter och pappersnäsdukar.

Satt och läste en blogg som kanske höll en något för komplicerad nivå för mig. Fick plötsligt impulsen att kopiera texten och klistra in i google translate som jag gör ibland (inte för att översättningen blir bra, tvärtom, men det går enklare för mig att ta in om det står på svenska), tills jag drog mig till minnes att det jag läste var rena rama svenskan och inget annat.

Hjälp, min hjärna är ett missfoster.

Men jag satt iallafall och spelade dataspel samtidigt som jag pratade i telefon innan, utan att tappa koncentrationen. Så? Jag kanske inte har problem med simultanförmågan. Jag är alltså en riktig kvinna. Med en värdelös hjärna.

Vad deppigt det blev nu då. Jag tror jag ska gå ut.

Jag önskar verkligen att jag trodde på Gud. Starkt. Och jag önskar så att Gud sade till mig hur jag skulle leva moraliskt, att han styrde mig, hårt men kärleksfullt, för mitt eget bästa. Jag skulle trycka undan känslor och tankar jag för hans skull, medveten om att det är det enda rätta.

Jag önskar att jag inte fick panik och antydan till dödslängtan av orden "vuxen" och "ansvar" och av frasen "man kan inte både äta kakan och ha den kvar". Att jag längtade efter att bli vuxen, uppoffra mig, åh, hur jag önskar att jag kunde uppoffra mig! Att jag inte var en av dessa unga, narcissiska, dekadenta och själsligt urholkade människor - om det nu är sådan man är. Jag önskar att de suddiga, desperata idealen inte fanns med i min världsbild; att jag var något inskränkt, konservativ, men mycket säker på min sak, och en av dem som iallafall aldrig behöver känna sig anklagad för att vara ytlig, egocentrisk, självömkande, bortskämd, lat och barnslig.

Att jag inte behövde känna mig skyldig till min generations cynism, otrygghet och tendens att omvandla varandra och oss själva till varumärken - om det nu stämmer. Det önskar jag.

Jag önskar att jag ville vara någon annan än jag är. Att det inte var ett självändamål för mig att våga göra annorlunda - utan tvärtom. Att det föll sig naturligt att göra som andra.

Jag önskar att det fanns utrymme för mig redan från början. Eller att det inte fanns alls, så att jag aldrig hade börjat gräva. Att jag inte behövde kämpa för utrymme i en tid då ingenting betyder någonting.

Jag önskar att jag kom från en vanlig familj. Inga jävla skilda föräldrar, inte ett jävla ensambarn, med de dystra ensamhetsideal som följer med. Jag önskar att mina färldrar lärt mig att göra som alla andra, och inte uppmuntrat mina dumma, dumma egenheter. Att de slagit mig på fingrarna, skällt ut mig, vad som helst. Matat mig med normer och kvävt all tendens till ifrågasättande.

Hur oansvarigt är det inte att låta sina barn vara annorlunda? Det är ett brott mot den människa som sedan skall bli och aldrig mer få ro i sin själ. Det är att lämna barnet till vargarna, vargarna, de har aldrig rört mig, vargarna. Det är det som är problemet, hur rädd är man inte för något man inte känner helt och hållet? Endast på avstånd har jag sett dem, hur de sliter sönder och lemlästar de som inte gör som den oskrivna lagen säger.

Livet är fruktansvärt. Jag antar att det går över; men det är ingen tröst, för jag antar att jag, mitt sanna jag, måste dö för att återfödas som en balanserad och trygg människa. Och då är det inte längre jag, och då har de vunnit över mig iallafall.

Jag är rädd. Jag är så rädd. Var är Gud? Varför kan jag inte tro?

En lista över mer eller mindre nödvändiga saker jag har köpt idag:

* Rakhyvlar (maskeradmaterial) i snygg blågrön färg! 10 kr.

* Armband och hårspännen (maskeradmaterial) 20 kr.

* Handmassagegrej (onödig) 7 kr.

* Havrebar (finns det inget svenskt ord för det?) 13 kr.

* Prydnadskatt (onödig, fast... nödvändig!) 8 kr.

* Stämpel (fruktansvärt dyr, men det var en tidig julklapp till någon) 50 kr.

* Ekologisk rostvål (det går ju åt...?) 16 kr.

* Schampo från Body Shop (går också åt, och det var Ice Blue!) 60 kr eller nåt.

* Ögonskugga och sådana pluppar man har till att smeta ut den med (maskeraden) 60 kr.

* Ringar (maskeraden) 30 kr.

* Nagellack (maskerad) 10 kr.

* Halsband (maskerad) 10 kr.

* Ful och rolig nyckelring (onödig) 10 kr.

* Reflexer (onödiga men billiga och bra) 5 kr.

* Hårgelé och hårspray (till maskeraden och till vardags) 70 kr.

* Grymt fula stövlar (tycker jag alltså. Till maskeraden) 75 kr.

* Lunch (absolut nödvändig och mycket god!) 55 kr.

* Resa dit och hem (kommentar överflödig) 94 kr.

Någon kan ju roa sig med att räkna ihop vad det blev. Men jag vet inte om jag vill veta.

Jag har fått en knäpp och vill läsa alla klassiker. Nej, inte alla förstås, för det finns säkert en hel massa publikationer som alls inte skulle falla mig i smaken och således vara bortkastad tid. Men alla som mer eller mindre tilltalat mig vill jag nu samla in och mala ner i hjärnans kunskapskvarn. Jag har redan varit och vräkt mig på biblioteket och lånat med mig en hel drös med tegelstenar som jag är väl medveten om att jag inte kommer att ta mig tid att läsa. Vi har En världsomsegling under havet, för att jag har hört att den skall vara kusligt faktamässigt korrekt och säkert spännande. Vi har Räddaren i nöden, som bland annat Sara har rekommenderat, och jag vet inte jag för jag är väl inte så förtjust i ungdomars liv och leverne men kanske ändå. Högen innehåller också Dr Jekyll och Mr Hyde som jag vill läsa, precis som jag vill läsa Frankenstein, mer av Edgar Allan Poe och någon novell jag minns att vi läste på engelskan om en gammal tant som bevarade en död man i ett rum i sitt hus (någon som vet?).

Ikväll, på teaterettornas alldeles fantastiska berättarafton, fick jag även höra en realtivt kort text av Dostrojevskij, som faktiskt var riktigt bra, så inte ens det där massiva blocket med ryska klassiker ligger längre säkert.

Fast allt detta är förstås bara drömmar. Hur i helsinki skulle jag hinna (inte för att jag har ont om tid, men det finns ju ändå saker som skall göras om dagarna) läsa allt det här under en så kort framtid som ett nu innebär (jag vill alltid göra saker exakt NU när jag känner för det och har inget tålamod att inse att det kan ta tid)?

Men någon kan jag nog klara av...

Idag såg vi en film på skrivarlektionen.

Den handlade om kvinnor och en spade och en massa bittra känslor och jag såg fetdåligt för jag är dum i huvudet och förvarar glasögonen på rummet istället för på näsan.

En gång sa en kvinna:

Varför gjorde du det?

och då sa den andra kvinnan:

För att jag kunde.

Då såddes ett litet frö i min hjärna. Och några minuter senare hade jag tänkt ut en liten slutsats. Jag tänkte "så kan det ju vara. Det måste vara en av de mest grundläggande mänskliga dragen, att det man kan det gör man. Rent instinktivt kan man känna och veta vad man kan, och att det är möjligt att göra det. Och då, i brist på annat, gör man det."

Det är ju alldeles fantastiskt logiskt! Nästa gång jag stöter på ett beteende jag inte kan förklara, något som bara verkar helt idiotiskt och inkonsekvent ska jag tänka "h*n gör det för att h*n kan". Ibland, eller rentav ofta, gör man saker för att man kan. Det är dumt, korkat, leder till ödesdigra konsekvenser, men eftersom att man kan så gör man det.

Ett exempel: jag borde ta tag i min dag. Jag har saker att göra. Tiden går. Istället sitter jag vid datorn trots att jag inte ens har några inloggade vänner på facebook att skriva med. Varför? För att jag kan.