Jag har gjort framsteg i min kamp att förlika mig med att jag är normal. Tror jag iallafall. Jo, det känns som att jag åtminstone börjar komma ur förnekelsefasen.

Nu är jag på g och analyserar begreppet, vad innebär det egentligen att vara normal? Måste man vara på ett visst sätt då? Måste man identifiera sig med alla andra som är normala?

Okej, jag är normal, vad innebär det här för mitt fortsatta liv? Hur ska jag berätta för vänner och familj?
Hur ska jag ställa mig till det själv? Hur kommer jag att bli bemött? Märks det på mig att jag är normal? Kan jag på något sätt bli särbehandlad på grund av min normalitet? Kan jag hjälpa att jag är normal? Gjorde mina föräldrar något fel eller ligger det i generna? Finns det något sätt för mig att bli onormal?

Måste man se ut, tänka och agera på ett visst sätt när man är normal? Känns den bild som visas upp av normala människor genuin och vettig? Representerar den mig?

Hur kommer min vardag att se ut? Måste jag berätta för varje ny människa att jag är normal? Finns det några normala förebilder som jag kan känna igen mig i? Kan jag bli utsatt för andra människors avsky och förakt om de får veta att jag är normal?

Nu vill jag ge svar på mina egna frågor.

1. Vad innebär det att vara normal?

Tja, det är väl egentligen bara en frånvaro av onormalitet. Många tror felaktigt att normal är detsamma som att vara mainstream; så behöver det absolut inte vara. Att vara normal brukar betyda att man inte behöver ifrågasätta sig själv eftersom man inte har någon specifik konstighet att sätta fingret på. Det innebär med andra ord inte speciellt mycket egentligen. Definitionen av normal är bara frånvaron av olika avvikande egenskaper.

2. Måste man vara på ett visst sätt?

Nej. Man måste aldrig någonting, det finns alltid ett fritt val, vad det nu innebär. I vilket fall så kommer jag inte att bli onormal bara för att jag inte är på ett sådant typiskt sätt som man kanske tror att normala människor är.

3. Hur ska jag berätta för vänner och familj?
Det här är en märklig sak; det finns ingeting att berätta! Det låter motsägelsefullt, men om man bestämmer sig att berätta för alla att man är normal är chansen större att de tror tvärtom!

4. Märks det på mig att jag är normal?

Det kan märkas på vissa, sådana frågor är svåra att svara generellt på. Alla normala människor verkar inte alltid normala, precis som onormala människor ofta kan verka hur normala som helst.

5. Kan jag hjälpa att jag är normal?

I mitt fall skulle jag svara nej. Jag har alltid kämpat för att passa in i onormaliteten, ändå fick jag till slut inse att jag var en av de normala. Det är heller inte troligt att mina föräldrar har påverkat mig att bli normal, tvärt om. I mitt fall tror jag inte att det hade gått att påverka.

6. Känns det som att den bild som visas upp av normala människor representerar mig?

Det har alltid funnits fördomar om normala människor, som att alla miljontals normala personer är precis likadana och agerar likadant. Den bild som visas upp, tex i reklam och i media, är inte pålitlig. Det finns lika många sätt att vara normal som det finns normala människor.

7. Finns det goda förebilder inom den normala världen?

Absolut! Det gäller bara att hitta dem. Som sagt, det finns otroligt många olika sätt att vara normal, och bara för att man är det behöver man inte vara fantasilös och tråkig. Många normala människor har faktiskt blivit konstnärer, författare och musiker! Så lopper är inte kört bara för att man är normal. Tyvärr kan bilden av normala människor vara lite färglös och ospännande, men letar man bara lite så hittar man de mest fascinerande och underbara människor! Se dig omkring, säkert känner du en och annan normal människa som du ser upp till och uppskattar.

8. Kommer andra människor se ner på mig som normal?

Det finns tyvärr en hel del trångsynta och dömande människor ute i världen, både normala och onormala. Med en öppen attityd och respekt inför andra är det lättare att själv bli repsekterad för den man är. Dock kan det hända att man blir illa behandlad av någon som inte accepterar normala människor, men då gäller det att tänka att det är den personen som har långt kvar att gå och inte en själv.

9. Slutligen: Hur kommer mitt liv att se ut i fortsättningen?

En svår fråga. Det är viktigt att acceptera sig själv, men det är också viktigt att försöka fortsätta vara den man är innerst inne. Att göra det som känns bra för en själv. Många som fått veta att de är normala har anammat mer och mer av det som ses som en normal livsstil. Men detta är inte nödvändigt. Det finns massor av människor som är ytterst unika trots att de klassas som normala. Att lyssna på sig själv och leva på det sätt som passar en bäst är viktigt, oavsett om det är typiskt normalt eller mer avvikande normalt. Steg ett är iallafall att inse att det inte är något fel på att vara normal och att trivas med den man är. Med en sådan inställning kan man komma långt.

Tills sist: Låt inte din normalitet hindra dig från att leva på ditt sätt. Det enda som gör dig annorlunda än en onormal person är det som finns på ytan; inuti är du en helt unik individ med egna tankar och känslor. Att vara normal behöver inte innebära ett handikapp, det kan rentav vara en förmån! Huvudsaken är att kunna behandla både dig själv och andra med respekt. Hur hade världen sett ut utan alla normala människor? Antagligen tråkig och färglös.

Att vara normal gör dig varken mer eller mindre värd än någon annan. Och det behöver inte heller sätta upp ramar för hur du ska leva eller se ut. Även om du på många sätt klassas som normal så kommer dina egna tankar och åsikter alltid vara en unik del av dig själv, och det kan ingen ta ifrån dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...